BERGSVANDRING PÅ GRAN CANARIA

Undertecknad, Gunnar Forsberg, har under alla år vi bott här i Las Palmas hört om de som vandrat i bergen på Gran Canaria och imponerats av deras bravader. En av de äldsta bergsvandrarna, Evert Thornell (som firade sin nittioårsdag här i Las Palmas, för att sedan flytta hem till Sverige) och hans son, som säkert har gått alla möjliga och omöjliga vandringsleder som finns på Gran Canaria, har berättat hur fantastiskt det är uppe i bergen. Det har intresserat mig men jag har inte trott mig kapabel till en vandring, på grund av min ovana.

Ett norskt par, Kjell och Marta, mycket aktiva vandrare, har berättat om sina upplevelser i Gran Canariska bergen. Dom erbjöd mig att följa med på en tur någon gång och det skedde den 16 februari 2009. Jag bad förstås att det skulle vara en tur av det lättare slaget och det lovade dom.
Efter noggranna instruktioner hur man skulle vara klädd och vad man skulle ha med sig, träffades vi i Santa Catalinaparken för att ta en gul buss till San Telmos Bussterminal. Där tog vi en buss till San Mateo, en bit upp i bergen. Väl uppe i San Mateo tog vi en ny buss till Cruz de Tejeda. Det var ganska kallt och mulet i San Mateo, så jag frågade busschaufförer som kom uppifrån bergen hur det var med vädret på höjderna. Det ser ganska bra ut, fick vi till svar.
Vi gick på bussen till Cruz de Tejeda och kom fram till ett underbart vackert väder. Det såg lovande ut.
Vi satt oss på en mur och tog fram en banan ur ryggsäcken, för det var viktigt att äta innan vi startade vandringen, sa Marta.
Så hittade vi en stig mellan två hus och startade vår tur. Det var en skaplig stig utan allt för mycket sten och andra hinder, till att börja med. Den bar uppför och jag gick sist och passade på att ta bilder på det som dök upp på vandringen.
Efter en stunds vandring uppför var vi uppe bland molnen och gick inuti en vit mjölk och hade inte så mycket utsikt. Plötsligt klarnade det upp och himlen blev alldeles blå och solen värmde så man blev nästa lite svettig.
Jag tog bilder hela tiden av allt det vackra jag såg. Det var små blyga blommor vid stigens kant, och mäktiga bergsformationer runt omkring oss. Ett skogsparti med svarta stammar i förgrunden mot molnen under oss blev en vacker bild.
Efter att ha gått ett bra tag uppe på 1000 – 1200 meters höjd kände man sig som att man ägde hela världen, för den låg under oss. Då var det dags för en matpaus. Vi satt oss på några stenar mitt på stigen och tog fram bocadillos och dricka. Det smakade gott efter ca. 2,5 timmars gång. Där vi satt såg man Bentaygaklippan till höger och Roque Nublo rakt fram. Till vänster Den Bedjande Munken med sina bröder. En fantastisk utsikt vid vårt matställe.

Så började nedstigningen och det skulle bli lätt att ta sig ner, trodde jag, men……
Det blev den svåraste biten. Inte hade jag trott att det skulle vara så besvärligt att gå en dryg timme i nedförsbacke, bland runda stenar och rullgrus. Efter en bra stund började det värka i vänster knä och det blev bara värre för varje steg. Jag fick hitta på en ”haltteknik” som innebar att jag satte ner den högra foten först och sedan kom med den vänstra till samma nivå, osv. Som att gå i en trappa med båda fötterna på varje trappsteg.
Mot slutet var det riktigt jobbigt, så jag frågade hur långt det var kvar. Fick till svar att det var inte långt kvar nu, för snart kommer vi fram till en väg och då blir det lättare och framför allt slätare, sa Kjell. Problemet var att när vi kom till den gjutna vägen så lutade den nästan ändå mer, så lidandet var inte över förr än vi var nere på plan mark, där vi skulle invänta en buss som skulle komma och vända just där. Vi tog en dricka på en bar och satte oss i solen och inväntade bussen, som kom efter en liten stund. Så bytte vi buss en gång innan vi kom fram till San Mateo igen och tog en buss till San Telmo och då var vi tillbaka i Las Palmas. Gul buss Nr. 1 tog oss hem och så kunde jag pusta ut efter en underbar dag i Guds granna natur, tillsammans med vännerna Kjell och Marta.
Jag satte mig nästan genast för att se hur fotograferingen hade gått och det kan ni se på
Vimmelbilderna här.
Trött men lycklig
Gunnar Forsberg ( Text/Foto)